Här lärde sig Josefin Neldén simma som Sally Bauer (2024)

När vi träffas utanför Valhallabadet, Göteborgs klassiska simhall från 1956, har Josefin Neldén en välfylld tygkasse över axeln. Där ligger hennes badutrustning, samma som under alla träningspass inför ”Den svenska torpeden”: simmössan, de åtsmitande glasögonen, den mönstrade badrocken i olika nyanser av orange och såklart: simfötterna.

Dem hade hon stor användning för under sitt idoga tekniktränande.

– Den största utmaningen för Josefin var att så småningom lämna simfötterna vid bassängkanten, berättar en av hennes tränare: parasimmaren Mikael Fredriksson.

– Samtidigt hade hon ett bra vattenläge från start: låg högt med bra flyt och behövde inte hantera att benen sjönk. Hon jobbade med vattnet som sin kraft framåt.

Ungefär tre gånger i veckan tränade Josefin Neldén inför rollen i ett och ett halvt års tid. Valhallabadet blev ett andra hem för skådespelaren, som lämnade sina döttrar på skola respektive förskola och gick till jobbet – i bassängen. Under filminspelningen väntade därefter kallt vatten – oftast inte mer än 15 till 17 grader – och öppet hav.

Huvudtränaren Mikael Rosén är till vardags förbundskapten för det svenska landslaget i öppet vatten. Eftersom Sally Bauer var långdistanssimmare, känd för långa strapatsrika simturer över Kattegatt, Ålandshav och Engelska kanalen, berättar han att fokus under träningen med Josefin Neldén låg på uthållighet, ihärdighet och ”ganska mycket armar”.

– Det var inga krusiduller med honom, han gick rakt på sak redan vid första träningstillfället, berättar Josefin Neldén som aldrig förut hade crawlat. Nu fick hon hoppa ner i vattnet, öppna munnen och doppa ner huvudet halvvägs med kommandot ”andas!”.

– Verkligen en ”crashcourse”. Sedan sa han bara: nu ser du att man kan andas även under vatten. Poängen var ju att inte vara rädd.

Samtidigt älskar hon vatten, och var helt inställd på att göra en väldigt fysisk insats i filmen.

– Jag brukade kallas sälen när jag var liten av mina föräldrar. Det var nog för att jag gärna var mer under ytan än ovanför, och jag har aldrig heller varit rädd för djupt vatten.

Denna frimodighet har kommit väl till pass de tre år hon ägnat åt att försöka ta sig in i den originella och envetna kanalsimmaren Sally Bauers psyke. I bassängen kommer också muskelminnet tillbaka, när hon skjuter i väg som en pil.

Att hon blev erbjuden att provspela för rollen kom som en total överraskning.

– Min yngsta dotter heter Sally och jag satt och googlade på namnet. Då kom Sally Bauer upp, en person jag aldrig hade hört talas om. Jag blev superfascinerad av hennes öde och tänkte: varför har ingen gjort film om det här?

Bara någon månad senare ringde telefonen – och hon fick veta att regissören Frida Kempff just skrivit ett manus om den remarkabla simdrottningen – som även inspirerat Sara Stridsberg till debutromanen ”Happy Sally” (2004).

– Det kändes verkligen som...wow! Ett riktigt gåshuds-ögonblick.

Inom sim-communityt är Sally Bauer en legendar världen över. 1939 fick hon sitt stora internationella genombrott när hon, som första skandinav, simmade över Engelska kanalen. En bedrift som dessutom genomfördes bara fem dagar innan andra världskriget bröt ut.

– Hon är verkligen en pionjär, och var också så tidig med sina bedrifter, konstaterar parasimmaren Mikael Fredriksson och fortsätter.

– Egentligen är det bara Sara Sjöström som kan mäta sig med det avtryck Sally Bauer gjort i simhistorien, både i Sverige och globalt.

Ändå har den våghalsiga kanalsimmerskan blivit bortglömd av den breda massan, inte minst i hemlandet Sverige.

– Det är något sorgligt i det, kommenterar Josefin Neldén.

– Historiskt sätt har vi en större benägenhet att glömma bort de kvinnliga bedrifterna än att minnas dem. Det finns mängder av kvinnor som vi inte känner till, eftersom de inte är delaktiga i historieskrivningen i samma utsträckning som män.

Regissören Frida Kempff är inne på samma spår när vi hörs över telefon. Hon blev ”förbannad” säger hon när hon läste ”Happy Sally” och insåg att Sally inte var en helt fiktiv gestalt, utan en litterär fantasi om en människa som hade existerat i verkligheten.

– Det hade haft betydelse för mig som ung tjej att veta att en person som Sally hade funnits, en förebild.

Sally Bauers egen förebild var amerikanskan Gertrude ”Trudy” Ederle som simmade över engelska kanalen redan 1926. Redan året därpå spelade hon sig själv i filmen ”Swim girl, swim”. Hennes bedrift över öppet vatten fångas också i mer moderna ”Young woman and the sea” (2024) i regi av Joachim Rønning med brittiska Daisy Ridley i huvudrollen. Temat med kvinnor som simmar långa distanser tycks ligga i tiden.

Förra året väckte Netflix-filmen ”Nyad” uppmärksamhet, med två tunga filmstjärnor i täten. Där bestämmer sig öppet lesbiska simmaren Diana Nyad – spelad av Annette Bening – som 60-åring för att simma från Havanna på Kuba till Key West i Florida. Jodie Foster syns i rollen som hennes tränare och partner.

Medan OS-medaljören Gertrude Ederle var ogift och barnlös var Sally Bauer ensamstående mamma till sonen Carl-Axel. Någon pappa fanns officiellt inte med i bilden, då denne var gift.

– Jag tänker på henne som en normbrytare. Någon som var före sin tid helt enkelt, säger Josefin Neldén.

Sin son uppfostrade den svenska kanalsimmaren med benägen hjälp av systern Carla och hennes make, till den grad att de tillsammans bildade en slags föräldra-trio.

– Sally fick skapa sin egen familj i en tid då stjärnfamiljer verkligen inte var vanligt, säger Josefin Neldén.

Att Sally Bauer var så egensinnig och modig intresserade henne, särskilt i en tid då kvinnor förväntades vara exemplariska husmödrar utan egen karriär eller tävlingsinstinkt.

– Hon tvekade aldrig att kasta sig ut i okända vatten, och ville aldrig heller vara annat än sann mot sig själv.

Långdistanssimning är också något mer än enbart den fysiska prestationen. Det kan vara ett sätt att hantera livet och vardagen på, menar hennes simtränare, landslagskaptenen Mikael Rosén som också skrivit boken ”Öppet vatten: Simningens historia, vetenskap och träning” (2016).

En påtaglig ambition i ”Den svenska torpeden” är att gestalta en klaustrofobisk samhällskontext som motarbetar kvinnor i allmänhet, och Sally Bauer med sina sportsliga ambitioner i synnerhet.

– Det finns ett momentum under kanalsimningen då Sally Bauer fastnar i strömmar på väg mot Dover. Hon simmar och simmar i flera timmar, men rör sig inte ur fläcken, berättar Josefin Neldén och fortsätter:

– Det mindsetet som krävs för att i det läget bara fortsätta simma....det tyder ju på att du måste tro att något ändå ska förändras på sikt. Du måste ha en slags framtidstro, ett framtidshopp....

Trots alla remarkabla prestationer och rekord finns väldigt få bilder och rörligt material bevarat från Sally Bauers idrottsliga karriär. Josefin Neldén kunde därför relativt fritt vara med och utforma rollen, och göra den till sin, i samarbete med resten av filmteamet.

När hon väl fick lämna bassängen och Valhallabadet var det dags för två-tre veckors filminspelning på öppet hav: i tidstypisk baddräkt i ull och insmetad med fett mot kylan.

– Det krävdes två kvinnor för att hjälpa mig att skrapa bort allt klet i duschen efteråt, berättar hon.

Scenerna på öppet hav spelades in utanför Estland, och inspelningen kunde börjat bättre:

– Det var första gången jag skulle träffa det estniska teamet, innan allt hunnit sätta sig. Vi skulle spela in scenerna som utspelade sig på natten först. Jag kom i vattnet och fick panik när jag skulle börja simma. Det var väl all press jag kände också, jag ville visa att jag hade lärt mig detta – och det skulle se bra ut...

Lite avskilt simmande med räddningsdykare och ansvarig för vattenbitarna gjorde tack och lov susen: skräcken släppte, och hon kunde andas igen. När nattinspelningen väl kom igång i skarpt läge kändes det tryggt, ja till och med roligt.

Nu efteråt är det mest de många svindlande naturupplevelserna hon fick vara med om som dröjer sig kvar.

– När jag låg där i vattnet, även om det var svinkallt....så fick jag ju vara med om så mycket storslaget: havet med alla vågor, vinden, stränderna...

Inte heller ”Den svenska torpeden” är en strikt biografi om Sally Bauer, utan en berättelse där fakta blandas med fiktion.

– Jag är jätteglad och stolt över att få ge henne liv och kraft. För mig är Sally Bauer en person med stora drömmar och en stor passion. Hon förkroppsligar kampen att få leva sin dröm, och kunna kombinera den med ett föräldraskap, säger Josefin Neldén.

Läs mer på GP Kultur:

LÄS MER:Malin Lagerlöf om nya pandemifilmen: ”Hoppas att folk inte blir avskräckta”

LÄS MER:Han lyfter fram argument för fred i Israel och Palestina

LÄS MER:Så gör du punkig skräckfilm i Göteborg utanför systemet